Två skildringar från Sibirien. Den första är snart tre år gammal, den skrev jag direkt efter resan. Den andra har jag skrivit igår och idag här på Hampnäs folkhögskola, snart tre år efter själva händelsen. Jag hoppas du orkar ta dig igenom hela texten.
1
På kvällen den 28 februari steg jag in i bagaget på en grön terrängbil och färden mot Sebjan Kuel startade. Den gröna terrängbilen var från sovjettiden och hade en vedeldad kamin för att hålla värmen i bagaget. Tidigt på morgonen den 2 mars var vi framme i Sebjan Kuel och där väntade oss Gvarill och hans syster som bjöd på middag och gav oss sovplats. I Sebjan Kuel bor från och till 800 människor och 20 000 renar. Så for vi vidare natten till den 3 mars, under fullmånen. Vi färdades med slädar som drogs av renar och från natten då vår resa startade tills då vi kom tillbacks till Sebjan den 20 mars hade vi korsat bergskedjan Verchajansk upp till dens nordligaste utpost. Det blev en häftig resa på vissa sätt, en tragisk och eftertänksam på andra sätt. Då det gick snabbt var det en upplevelse att kunna se slädarna fara fram genom snön. Jag trillade av min släde några gånger. Många platser var väldigt mäktiga att se och för en tid bodde vi i en skog som liknade den i filmen om Narnia, på mer än ett sätt.
Igår började jag skriva en redogörelse för resan dag för dag men det blev på tok för jobbigt och jag blev bara deprimerad och betonghusen här i Jakutsk såg tråkigt fula ut. Då knackade en av mina grannar här i korridoren på min dörr och bjöd mig att äta spagetti och dricka piva, de hade duckat upp i köket och spelade Love Me Do med Beatles så jag blev genast mycket gladare och nu ska jag skriva såhär istället:
De döpte en av sina renar till Johná, tror att han är död nu. Det här är sagan om honom. Han föddes på våren, vid den här tiden, för tre år sedan. På morgonen en dag i mars blev han träffad av ett lasso och han blev bunden vid en tall på en fjällvidd utanför skogen han vuxit upp i. Johná var en stor ren och han hade ett stor och mäktig kronverk på sitt huvud. Då jag närmade mig honom för första gången låg han fortfarande bunden till den lilla tall som han så envetet hade försökt att göra sig fri från tidigare. Nu låg han på snön och tittade på allting som hände, en annan ren hade nyss blivit skjuten och isär plockad på alla sätt. Jag gick mot Johná som reste sig upp och började stirra sig blind på vad som hände, då jag siktade på honom med min kamera började han frusta, hoppa runt och dra i repet som band honom till den lilla tallen. Johná var en stor ren, men för spattig och orolig för att kunna bli en ren att rida på, istället skulle han bli drag ren.
Det var den 12 mars, en solig dag och vår färd skulle gå från huvudlägret till vårt mindre tält som fanns mellan fem till tio mil söder ut. Vid det här laget hade jag lärt mig känna igen Johná då ett av hans vänstra horn hade en svart fläck i ena änden. Men den här morgonen kunde jag inte se honom, hans vänstra horn hade sågats av och han hade nu bara en fjuttig del av högerhornet kvar. Jag höll Johnás huvud tryckt mot släden genom ett starkt grepp omkring hans huvud, medan Vladimir selade fast den motvilliga renen. Vladimir är lika många år som jag och han är en av de varmaste människor som jag har träffat, men då han klär upp sig i sin militäruniform och solglasögon, stoppar en cigarett i munnen och sätter sig ned bakom renarna blir han kall, olustig och skriker och spottar fradga.
Renarna drog oss fram över sjön, det var is på sjön (som tur var:) och jag törs lova att renar inte är ett dugg bättre än Bambi att färdas över is, det kan se jättelustigt ut. Då solen inte längre syntes började vi närma oss vårt tält, färden gick fram över en fjällvidd och på håll syntes skogen där vårt tält fanns. Släden stannade, Gvarill skrek något och pekade så jag steg av och såg att Johná låg på snön bakom mig. Jag tittade på Johnás ögon men kunde inte se pupillen då den hade vänt sig inåt, bara ögonvitan syntes. Gvarill fattade tag om min käpp och drämde den mot Johnás huvud så att den, käppen, gick i två bitar. Han stampade på renens huvud, men ingenting hände. Han placerade renens huvud mot kälkens träd och sparkade, en gång, två gånger, men Johná rör sig inte ur fläcken. Gvarill slänger vall hunden skällandes över Johnás huvud varpå renen rycker, men han ligger fortfarande kvar på snön. Gvarill sätter sig på knä bredvid huvudet på Johná och trycker in sin tumme i ögat på honom. Men Johná rör sig inte och ligger kvar som om ingenting i världen kan röra på honom. Men Johná har fel, Gvarill får de andra renarna att börjar springa och Johná blir dragen bakom. Det gick fort och den steniga marken gjorde att min släde hoppade och for och jag höll hårt i repen som höll mig kvar. Snart la sig renen framför mig sig också ned på marken och karavanen stannar, jag vänder mig om och ser att Johná ligger lika stilla som innan och ni förstår nog att han var mycket tilltufsad vid det här laget.
Det började gå nedför och vi fick Johná att springa en bit men bara några hundra meter från tältet föll han igen och blev bunden vid en liten tall. Han hade stupat i en ravin som på sommaren är en brusande flod men nu på vinter är vattnet fruset. Jag förstod inte varför han blev bunden, andra renar brukade bara lämnas kvar på snön och kunna leta reda på oss då de orkade gå igen. Men nu låg Johná återigen bunden vid en liten tall och tittade, han låg på magen och ögonen tittade förunderligt på vad som hände. Johnás öde var nog också förseglat vid det trädet, den 19:e mars borjade vi återfärden till Sebjan och det blev den längsta resan av alla. Johná sprang framfor mig och medan han sprang sa vrålade och vrålade Vladimir att jag skulle piska honom hårdare med kappen men jag tror inte att Johná skulle ha sprungit längre for det, dessutom tappade jag käppen hela tiden. Pa eftermiddagen den 19:e mars borjade vi sa att klattra uppfor Verchajansk bergen och da föll Johná snart till marken och lag tungt andandes medan han iakttog Vladimir som vid det har laget var lika förbannad på renen Johná som matadoren är galen på tjuren Ferdinand på julafton. Vladimir skrek och fick Johná att bloda från både mullen och munnen, stora droppar blod. Han skrek åt mig att hjälpa till så jag slog Johna med min kapp och försökte få honom att stå upp genom att dra i repet som höll honom till släden, men det var bara spel for galleriet da renen låg där den låg. Men fortfarande har jag blod kvar på min ena tumvante sedan den dagen.
Dagen innan det att jag skulle lämna Sebjan frågade jag Vladimir om hur det var med renen Johná, Vladimir skakade på huvudet och svarade ”en annan ren ska få det namnet”. Johná finns nog inte längre men det finns ett kort på honom och hans lilla tall har på bloggen.
Samma kväll som da Johná fatt sa mycket stryk och blivit bunden vid den lilla tallen sa hörde jag vargar yla för första gangen, vi satt och drack te inne i tältet då något dovt hördes på håll. Vladimir och jag steg ut ur tältet och kunde nu höra ylandet tydligare, jag hann inte lyssna lång stund innan Vladimir började skjuta med geväret i luften och vargarna tystnade. Då vi inte längre kunde höra några vargar yla gick vi tillbacks in i tältet, men bara tio minuter senare hördes vargarna yla igen och nu ännu tydligare. Vi gick alla fyra ut ur tältet och Gvarill och Vladimir började skjuta som galningar och smällarna från skotten klingade ut över skogen, blandad med krutröken och hundarnas skällande. Det var sista gången jag hörde vargar yla. Men då vi alla hade satt oss inne i tältet igen hörde vi hur bjällror klinga inifrån skogen det var renarna som ville vara nära oss i natt då dem viste att vargarna var i närheten. Stackars Johná som stog fastbunden nere i den mörka ravinen.
På morgonen hade jag frågat Gvarill om han trodde någon varg skulle ha dödats av fällan som han hade placerat ut några dagar tidigare. Gvarill hade inte svarat. Vargar är det känsligaste samtalsämne som finns här och allt jag vet om deras vargar är vad jag hört då de talat om dem själva.
Efter några dagar hade Gvarill fått hum om vad det var för vargar som bodde i skogen, här fanns två vuxna vargar som hade tre valpar. Vi kunde se deras spår i snön på flodfåran som gick genom hela skogen, de två vuxna vargarna gick först och alltid på höger sida av floden närma den höga klippväggen. Vargarna här var stora och för att bära en varg behövdes två starka människor, enligt Gvarill. Vargarna måsta vara stora som tigrar!? Den som lyckas ta ihjäl på en varg får typ trehundra dollar av staten och den som lyckas hitta en varg lya och göra slut på varenda valp i lyan får ännu mera dollar.
Gvarill hade placerat ut en fälla som kunde ha ihjäl på en hel vargfamilj, vargarna hade gjort honom rasande då de hade satt tänderna i tre av hans renar medan han själv återvänt till Sebjan i mitten av februari för att kunna hämta upp mig där. Fällan gick ut på att en liten gul ampull fylldes med ett vitt finkornigt ämne som enkelt kunde misstas för att vara salt (och han förberedde alltid de här ampullerna medan jag satt och åt salt, eller sov – men jag överlevde). Han förde ned ampullen i låret från en dödad ren, då han tryckt ned ampullen i låret fick han alla spår att försvinna genom att hälla varmt vatten ovan såret. Den 9: e Mars då vi hade åkte till huvudlägret hade Gvarill placerat ut fällan i snön på en hed några kilometer bort från vårt tält. Den 12: e Mars, då vi återvände hade vargarna varit vid fällan, men inte ens nosat på den utan bara gått förbi, ”som om de visste om det” sa Gvarill, ”inte konstigt” tänkte jag för färgen på köttet var svartare än döden.
2
Snögeten. Det var en annan dag i mars. Bara några dagar innan vi planerat lämna Verchajansk för att resa hem till Sebjan Kuel. Det har gått snart tre år sedan den dagen. Men då jag ska återge vad jag upplevt i Sibirien kan jag inte utelämna snögeten. Det här är sagan om snögeten.
Det var Gvarills fyrtio- eller femtioårsdag. För några dagar sedan hade vi återkommit till vårt tält. Jag har inte beskrivit hur vi bodde. Vi bodde på en hög ås som floden sommartid rusade förbi på båda sidor för att fortsätta mot ishavet. Men nu i mars hördes inget vatten porla, allt var is. Om jag föreställer mig själv stå med ryggen mot tältöppningen och blicka upp mot de gråprickiga bergsmassiven snett framför mig till vänster. Då har jag floden vi färdades på direkt till höger om mig, nedanför en brant sluttning som vi en gång släpat upp timmer för. Bortanför floden, en brant bergsvägg, svart och grå, kanske tjugo- trettiometer hög. Bakom den, skog – små taniga granar. Där uppe hade vi varit en eller två gånger. Vi hade huggit ned träden, bundit ett rep runt de och släpat fram dem till branten. Där hade en av oss sparkat stockarna över kanten.
Jag minns att jag drog fram stock på stock, jag trivdes. I mitt huvud hörde jag Ted Gärdestad sjunga ”jag vill ha en egen måne” och ”Kejsarens kläder”. Ibland hade jag stannat upp och tittat ut över dalen och upp mot bergen bortanför. Jag hade ett otroligt lugn i kroppen. Jag kan svårligen tänka mig att det finns platser i Sverige som kan frambringa samma ödslighet. Telefonen fungerade inte, på radion hörde vi bara knakande kinesiska. En dag, kan ha varit samma dag som Johná blev fångad, stod vi på fjällvidden och såg ett vitt streck på den blåa himmelen. Det var flygplanet som flög söderut, från ishavet ned över Sibirien. Passagerarna, de som tittade ut ur flygplansfönstren denna soliga dag, de kan bara ha sett berg, snö och lite granskog – så långt deras ögon nådde. För Verchajansk var ett virvelvarv av bergstoppar. Jag minns vi såg på en karta över Verchajansk, den var röd eller gul. Jag kände mig liten då jag såg bergsrygg på bergsrygg tona upp sig.
Det här var inte friluftsliv, det var liv. Det var nog därför jag mådde så bra. Jag kan minnas med värme då jag satt utanför tältet och sågade veden. Jag kunde såga vedträd på vedträd och ibland stanna upp och speja ut över bergen långt där borta. Hundarna tyckte om mig – tänkte jag – och klappade en ljusbrun liten rackare som höll sig intill mig, då kom med tiden en till hund fram. Jag klappade den också, allt var lugn och frid, men snart blev hundarna som förbytta och reste ragg, visade tänderna för varandra. De tävlade om mig. Det handlade om överlevnad, att balansera tillgivenhet med hat.
Som sagt, det var Gvarills fyrtio- eller femtioårsdag. Snögeten. Om jag stod med ryggen mot tältöppningen hade jag en flod på den vänstra sidan också. En stenig flod, dit vi brukade gå och hacka loss stora isbitar som vi sedan kokade. Bortanför den floden: en hög sluttning och sedan skog. Där hade jag och Vladimir en dag gått länge och letat efter granar som var böjda så att vi kunde göra medar till slädarna av dem. Min hjärna sjöng Oasis ”She’s Electric” och Harpos ”Moviestar”.
Idag for vi uppströms. Jag vägrade ha en halsduk över näsan, som jag blivit tillsagd. Bredvid mig sprang en ren med stor krona och jag tror att renen inte var så förtjust över att ha mig bredvid. Jag fick hela tiden mota kronan. Vi skulle till en gruva. De stod som kvarglömda dinosaurier i snölandskapet, först en kran, några hundra meter senare: en övergiven boplats med bilar, bensindunkar, trädhus. Tidningarna som låg kvar i de kalla trädhusen vittnade om att människor hade varit där under 2000- talets första år. Konservburkar, ett långbord. Och en taggtråd som inringade huset som guldet hade bevarats i. Jag gick runt blad det övergivna, snödjupet var en bit över knäna. Här, slog det mig, hade varit döden för någon utan eld. En falsk trygghet, ouppvärmda hus, död metal och sträng kyla.
När minnena tonar upp sig, som bergen i Verchajansk massiven. Då finns ett obehagligt minne, på många sätt starkare än alla andra. Snögeten. Vi var på väg hem, alltså nedströms. Det var fortfarande fullt dagsljus. Plötsligt försvann hundarna uppför en bergsknall. Det var it. Hundarna hade fått upp ett spår. Gvarill tog sitt gevär och ställde sig intill bergväggen framför oss. Vad Vladimir gjorde minns jag inte, men det är inte omöjligt att han följde efter hundarna – också med gevär. Vi stod där ganska länge. Efter en lång väntan sköt Gvarill, jag tror, fem skott. Sedan sprang han till släden och for vidare nedströms. Jag och Vladimir och gjorde likadant. Vi hann upp de i en dal, de hade stannat. Gvarill hade lyckats skjuta en snöget, nu letade de efter den. Vladimir bestämde sig efter långt letande att pulsa uppför den steniga sluttningen till höger om oss. Tiden gick, jag frös.
Jag förstod först inte vad jag såg. Det var långsmalt och vitt. Vladimir höll det i ena handen, det tittade ned från krönet. Det var snögetens huvud, kändes overkligt. Det låg avrättning i luften. Likgiltighet, rädsla och ångest. Jag hade förväntat mig att Vladimir skulle ta geväret, skjuta snögeten och sedan ta ned kroppen. Det gjorde han inte. Han höll snögetens huvud upprätt. Sedan föste han den framför sig, lät den motvilligt använda sina egna framben. Då den vägrade sparkade han den i magen, och ibland skrek, tills den fortsatte. De började ta sig nedför. Och så satt snögeten tillslut framför oss.
Det är ingen ursäkt att jag i skrivandets stund inte känner förmågan att utrycka vad jag såg och kände. Jag har aldrig sett någon så rädd. Kroppen höll sig upprätt bara för att benen fanns där. Nacken böjd mot marken, ögonen tittande uppåt på ingenting och på allting. Ska jag försöka förklara vad snögeten kände? Vad jag såg i dens ögon, på kroppen och på hur den rörde sig: rädsla men utan tanke på att fly. Nervositet, skakande ben. Undergivenhet, kanske ett väl gömt hat. Men framför allt: förvirring på gränsen till medvetslöshet.
Kameran togs fram. Perverst, är det första ordet som kommer till mig. Det blir pinsamt, här och nu. Jag tänker på bilderna jag såg i Köpenhamn tidigare i höst, Israeliska soldater poserade med ena stöveln på en skjuten och skändad palestiniers bröst. Snögeten levde, kameran klickade. Också jag blev fotograferad. Ingen musik spelades i min hjärna. Allt jag gjorde var att se arg och bitter ut. Men det duger inte.
Snögeten såg allt som hände. Men första då kniven blev synlig frös hon blicken på en och samma sak. Hon tog ett steg åt motsatt håll. Vladimir grep tag om hennes horn, bände och stack kniven i nacken snett bakifrån. Han vred om ett varv, snögeten tappade balansen och föll till marken. Vladimir gick därifrån. Snögeten ryckte, mest benen men också ögonen. Den verkade odödlig, minuterna gick men rycken upphörde inte. Vladimir såg också det, han tog tag i kniven och vred några extra djupa varv. Snögeten dog.
Jag fick en mugg med ljusgult te som jag drack, Gvarill skar upp Snögeten. Det gick snabbt, blodet sjönk ned i snön som blev väldigt, väldigt röd. Tarmarna, någon är blå de andra gröna eller bruna. Bajs, magsäcken – lever, hjärta, njure. Snart är slaktplatsen matt regnbågsfärgad, hundarna äter upp resterna.
Gvarill säger till mig att det var meningen och ingenting att sörja för. På sin födelsedag hade skogen och djurens ande skänkt honom bytet. Helt logiskt, menade han.
SLUT
Jag har bytt nationalsång. Och just nu vill jag citera Björn Afzelius text ”Landet bortom bergen”;
Får vi någonsin se en timma
utan egoism och snålhet
utan grymhet, utan dumhet
här på jorden?
Eller finns det
bara klokhet, tolerans och äkta kärlek
bortom bergen
på den andra sidan floden?
